Ja nu blåser våren in, först med go värme från mars och så en liten april-april sväng med snö och blåst. Men påskliljorna blommar och vitsipporna har tittat fram här i Skåne.
Men det blåser hårda vindar där ute i Europa, nu när Ukraina har fått utstå en hejdlös aggression från Putins armé. Det är krig och förstörelse och lidande, som många trodde skulle tillhöra en annan tid. Känslor av vanmakt, vrede, rädsla och sorg, tar tag i mig och skapar obalans i själen.
Vreden över själva invasionen och övergreppen och beskjutningen mot civila obeväpnade människor på flykt.
Rädsla att detta händer här och nu bara en bilresa bort. Kommer bombplanen snart hit?
Sorgen att behöva se dessa oskyldiga människor, få sina liv och relationer och drömmar krossade.
Vanmakten att bara se på och känna sig maktlös och se det hela bara pågå dag för dag.
Dessa känslor är helt adekvata och kopplade till det, som sker här och nu; och samtidigt kan vi triggas igång av egna trauman och händelser ur vår historia som poppar upp och tränger sig på och kan ta över vår förmåga att tänka och agera. Jag upplever att min känsla av vanmakt får mig att vilja agera och göra något – just känslan av oförmåga och otillräcklighet tycker jag är svår att hantera.
Genom våra organisationer ITAA och EATA och STAF, så kan vi agera och kommunicera direkt med våra vänner i Ukraina och Ryssland för att visa att vi ser och hör och vet vad som pågår, och vi kan utrycka vår empati och stöd i olika former. Vi tror och vet att alla människor förtjänar att leva bara för att de är just det – människor. Vi tror på alla människors lika värde och protesterar mot alla former av våld mot andra. Vi tror på dialog och medling och inte på makt som utövas med krig för att vinna en konflikt.
Jag vill påminna om TA:s teori om existentiella positioner; där vi nu ser en polarisering från diktatorn i Ryssland, från en ”+ – position”, dvs. jag är OK – du är inte OK. Detta visar sig ofta i auktoritära regimer, med en stark ledare, som demoniserar de andra ”fienden i väst” och är omgiven av ja-sägare. Dessa ”rådgivare” ser upp till ledaren, och vågar inte ifrågasätta honom av rädsla att själv bli avsatta och fängslade som förrädare. Ju djupare ledaren går in i denna position, desto större patologi – dvs. att förmågan till empati och förståelse för andra åsikter än ens egna minskar och får väldigt lite utrymme. Det blir alltså allt svårare att gå ur denna position.
För att det ska ske förändring krävs det dialog och förhandlingar, som kan skapa utrymme för någon form av kompromiss. En möjlighet för förändring, där ledaren kan komma ur sin låsta position. Jag som de flesta andra hoppas innerligt att denna hemska konflikt ska kunna få en snar lösning. Under tiden har vi alla ett ansvar att följa vår etiska kod och göra vad vi kan för att stödja ukrainarnas rätt till ett demokratiskt samhälle.
Vi på SITA ser och förstår att våra vänners utsatthet för krig och förstörelse, kommer att skapa svåra trauman för oöverskådlig tid framöver. Vi kommer därför att ge allt stöd vi kan och bistå de flyktingar som vi kommer i kontakt med tills freden har segrat.
Sigvard Persson
